Zen

Zen
Japansk sōtōzenmunk utövande "Takahatsu".
Kinesiskt namn
Standardkinesiska Hanyu pinyin	Chán
Standardkinesiska Wade-Giles	Ch'an
Kantonesiska jyutping	Sim
Shanghaikinesiska (wu)	Zeu [zø]
Traditionell kinesisk skrift	禪
Förenklad kinesisk skrift	禅
Japanskt namn
Romaji = uttal	Zen
Hiragana	ぜん
Kanji	禅
Koreanskt namn
Reviderad koreansk romanisering	Seon
McCune-Reischauer	Sŏn
Hangul	선
Hanja	禪
Namn på Sanskrit
Romaniserat	Dhyāna
Devanāgarī	ध्यान
Vietnamesiskt namn
Quốc ngữ	Thiền
Hán tự	禅

Zen är det japanska och västerländska namnet på en ursprungligen kineisisk riktning inom mahayanabuddhismen. På kinesiska heter riktningen chan (förenklad kinesiska: 禅; traditionell kinesiska: 禪; pinyin: chán). Det traditionella tecknet 禪 används även på japanska (kanji).

Zen uppstod i Kina på 500-talet e. Kr. och har därifrån spridits till grannländerna Korea, Vietnam och Japan.^[1] Namnet är en japansk fonetisk anpassning av det kinesiska namnet chan, som i sin tur är en översättning av sanskrit-ordet "dhyana",^[2] med ungefärlig betydelse "meditation".^[3]

Zen har många grenar, och ingen fullständig gemensam teori och övning finns. Gemensamma nämnare inkluderar zazen (sittande meditation), den personliga erfarenheten, det långsamma avvänjandet av präglade, förutfattade meningar och det enträgna arbetet med att ta emot ögonblicket som det är.^[4]

Zen menar att människan når förståelse av tillvaron eller snarare "blir den ursprungliga tillvaron" genom att öva närvaro och meditation i vardagen, med bland annat sittande meditation zazen (japanska: 坐禅; romaji: Zazen) som en av de vanligare formerna av meditation. Genom att öva att leva i hängiven närvaro riktas all uppmärksamhet mot vardagens nödvändiga göromål där inget betraktas som mer "övning" än något annat. Skillnaden mellan den zen som utvecklades i pragmatiskt lagda Kina och den mer ursprungliga indiska buddhismen ligger delvis i att övningen tagit steget fullt ut mot vardagslivets praktiska göromål till skillnad mot ett liv i "andlig övning" vilket var det indiska sättet att utöva, grundat i en tusenårig tradition av yogiska övningar. Detta har visat sig vara ett steg i en popularisering av zen som kanske tidigare i historien inte skådats. Zen har fått möjligheten att bli en realistisk del av vardagen och ett existentiellt verktyg för gemene man.

Idag pratar man i huvudsak om två inriktningar (skolor), "Sōtō" och "Rinzai" (Kin."Caodong" och "Linji") vilka representerar två till synes polariserande sätt att se på tillvaron/zenövningen. "Sōtō" som tar fasta på tillvarons ursprungliga fulländning och således förespråkar en övning där man låter denna fulländning visa sig genom att man i zazen (zenmeditation) enbart håller sig vaken, närvarande och tillåter fysiska och mentala förändringar ske. En övning som lägger tonvikt på det aktiva och engagerade betraktandet. "Rinzai" använder så kallade "koan" (japanska: 公案) eller "huatou" (japanska: 話頭; romaji: Wato), tillsynes paradoxala påståenden eller frågeställningar, som verktyg för att ge intellektet något att jobba med, men då det inte finns något svar på dessa "koan" eller "huatou" tvingas man till att öppna sig mot den tillvaro som är, bortom intellektets begränsning.

Någon gång på 500-talet korsade den buddhistiske munken Bodhidharma havet mot Kina från Indien i syftet att sprida zen.^[5]

I Kina hade redan buddhismen börjat skjuta rötter sedan några hundra år, och den dåvarande kejsaren Wudi såg fram emot att träffa den lärde från grannlandet. Mötet med Bodhidharma blev dock inte riktigt vad kejsaren hade räknat med. Han hade kanske väntat sig beröm för de kloster och pagoder han byggt och de sutror (buddhas ord i skrift) han låtit kopiera när han frågade vilken förtjänst allt detta hade givit honom. Från Bodhidharma fick han svaret att det inte alls givit honom några som helst förtjänster. När han sedan fortsatte att fråga om den högsta undervisningen fick han svaret "Inget är heligt, allt är tomhet". Förvånad av de provocerande svaren frågade han till sist Bodhidharma "Vem är du?" varpå Bodhidharma enligt legenden svarar "Vet ej" och sedan lämnar kejsaren för att på berget Songshan i nio år leva undangömt i väntan på att någon med en mognad övning och redo att förstå hans undervisning ska hitta till honom. Dessa år beskrivs enligt myten som att Bodhidharma oavbrutet satt zazen framför en vägg och har utvecklats till en ikon inom zen.

Zen har introducerats till väst sedan 1920-talet. Speciellt den zenbuddhistiske författaren, översättaren och pionjären D.T. Suzuki har bidragit till att sprida kunskap om zen till väst.^[6]

I samband med andra världskriget spred sig zen till USA och Europa. Vissa^[vilka?] västerlänningar som tillbringat längre perioder i Asien och genomgått zenträning återvänder hem och etablerar zencenter. Den numer bortgångne zenläraren Philip Kapleau, verksam i Rochester, USA är en viktig anledning till att zen slagit rötter i västerländsk jord. En annan är Taisen Deshimaru, grundare av Association Zen Internationale (AZI) år 1970, i Frankrike. Andra lärare genomgår sin träning på hemmaplan med främst japanska zenlärare i USA, till exempel Shunryu Suzuki i San Francisco, Eido Shimano i New York och Taizan Maezumi i Los Angeles.

Till skillnad från Asien där utövare i buddhistkloster ofta, men inte alltid, ägnar all tid åt studier och övning lever de flesta västerländska zenutövare vanliga familjeliv som de flesta buddhister gör som för övrigt inte är munkar. I Japan uppstod i slutet av 1800-talet fenomenet med munkar som bildar familj, något som kan liknas vid den reformation Martin Luther i Europa stod för. Ett zenprästerskap har uppstått vilket skulle kunna ses som uppfyllandet av ett samhälleligt behov snarare än ett urvattnande av traditionen. I dagsläget är det normen i dagens Japan där få munkar väljer att fortsätta leva i celibat efter sin formella träning. Oftast erbjuder zencenter i väst lekmän gemensam zazen på morgnar och kvällar samt retreater under helger eller veckor. En nämnvärd zen-buddhistisk munk är poeten och artisten Leonard Cohen.

I Sverige finns flera olika inriktningar representerade bland annat Zenbuddhistiska samfundet, Svenska Soto-zenföreningen, Stiftelsen Zenvägen och Malmö Chanbuddhistiska Tempel (kinesisk Linji-Chan från klostret Bailin).

Svenska Soto-zenföreningen (SSZF), grundad 1970, bygger på den japanske zenmästaren Taisen Deshimarus undervisning^[7]. SSZF är knuten till Association Zen Internationale vilken är den organisation som Taisen Deshimaru instiftade. Denna rörelses huvudtempel "La Gendronnière" ligger nära Blois i Loiredalen i Frankrike. Svenska Soto-zenföreningen finns representerad i Lund, Göteborg, Stockholm samt Uppsala. Föreningen anordnar varje år sesshins med lärjungar till Deshimaru Roshi.^[8]

Zenbuddhistiska Samfundet (ZBS) grundades 1982 och leds av Sante Poromaa-roshi och Kanja Odland-roshi i Philip Kapleaus tradition^[7]. Traditionen är en sammanfogning av Sotoskolan och Rinzaiskolan som initierades av Harada Daiun Sogaku roshi och Haku'un Yasutani roshi. ZBS är även knuten till "The Cloud-Water Sangha", en församling instiftad av Philip Kapleaus efterträdare Bodhin Kjolhede, Rochester, New York^[9]. ZBS har stadscenter i Stockholm, Göteborg, Lund, Tampere, Köln och Glasgow samt en gård i Fellingsbro, Zengården, där heltidsträning pågår året om och även attraherar utövare från övriga Europa.^[10]

Föreningen Zenvägen, tidigare stiftelsen RMC, grundad 1972 av Hans Hof, är en obunden organisation som under årens lopp bjudit in mästare och lärare från olika zenskolor, bl.a. Jacques Dropsy, Toni Packer, Gundula Meyer, Willigis Jäger, AMA Samy, Ton Lathouwers, Martine Batchelor, Gretha Aerts, Diane Rizetto, Reb Anderson och Shohaku Okumura.^[11]

Malmö Chanbuddhistiska Tempel är knutet till det stora templet Bailin Chan Si från 700-talet i Hebei i Kina samt till den 4:e Patriarkens Kloster i Hubei. Överhuvud är stormästaren Jing Hui och abbot är Chan Master Ming Hai. Verksamheten i Sverige leds av den svenske chanläraren Ming Bao. Mindre filial finns i Göteborg.^[12]

• Rinzaiskolan
• Sotoskolan
• Zazen

• Zenvägen
• Taozen

Buddhism-portalen