Dalripa

	Dalripa; Status i världen: Livskraftig (lc); Status i Finland: Sårbar
	Adult hane i Yukon, Alaska, i augusti månad.
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur; Chordata
Understam	Ryggradsdjur; Vertebrata
Klass	Fåglar; Aves
Ordning	Hönsfåglar; Galliformes
Familj	Fasanfåglar; Phasianidae
Släkte	Lagopus
Art	Dalripa; L. lagopus
Vetenskapligt namn
	§ Lagopus lagopus
Auktor	Linné, 1758
Utbredning
Underarter
	mellan 10 och 20
Synonymer
	Tetrao lagopus Linnaeus, 1758;
	Adult hona på sensommaren i Trollheimen, Norge.

Dalripa (Lagopus lagopus) är en medelstor fågelart i familjen fasanfåglar som förekommer över stora delar av norra halvklotet. Sommartid är den brunspräcklig och vintertid vit.

Utseende och fältkännetecken

Dalripan är en medelstor fälthöna som i genomsnitt mäter 35–43 cm på längden^[3] och har ett vingspann på 55–66 cm. Den har en rund kroppsform med lång hals, litet huvud och en kort, grov och mörk näbb. Den har fjäderklädda tarser och tår och en kort stjärt som den spärrar ut i flykten.

Nominatformen och merparten av världspopulationen

I alla dräkter har den vit ögonring och i det närmaste helvita vingar. Om våren (maj/juni) har den adulta hanen en mättat mörkt rödbrun fjäderdräkt på övre delen av bröstet, halsen och huvudet med en stor röd kam ovanför varje öga. För övrigt är ovansidan vit med inslag av rödbruna fjädrar. Undersidan är vit och stjärten svart. På sensommaren (augusti/september) har den adulta hanen ruggat så att mer av bröstet och hela ovansidan är grå-gulbrun. De två kammarna på hjässan har minskats ned till ett rött streck ovanför den vita ögonringen. Honan har liknande dräkt som hanen men saknar den stora röda kammarna på hjässan och har i alla dräkter bara ett svagt rött streck ovanför ögonringen. Det bruna är även mer tvärvattrat. På vintern blir båda könens fjäderdräkter vita, med undantag endast för stjärten, som då är svart längst ut.

Den skiljs från fjällripan genom sin högre vikt och tjockare näbb. Fjällripans fjäderdräkt är mer grå och vitfläckad där dalripan är rödbrun och fjällripans hane har också ett svart streck från öga till näbb.

Dalripan ruggar aktivt vid tre eller fyra tillfällen varje år.^[4] I september ruggar den till en helvit dräkt som den bär fram till maj för att sedan under sommaren rugga två eller tre gånger till då den anlägger fler och fler bruna fjädrar. Allt för att dr��kten ska vara så väl anpassad till miljön som möjligt vilket ökar dalripans kamouflerande skydd mot rovdjur.^[4]

Utbredning och systematik

Dalripan har en cirkumpolär utbredning i de nordliga områden av Holarktis, i Europa, Asien och Nordamerika. Dess utbredningsområde är mer än 10 miljoner km² stort och antalet individer uppskattas till fler än 37 miljoner.^[5] Den är en stannfågel eller kortflyttare i hela utbredningsområdet, men vintertid befinner den sig oftast på lägre nivåer i skyddade omgivningar.^[3]

Taxonomi

Dalripan delas idag upp i mellan 16 och 20 underarter beroende vilken taxonomisk auktoritetet som åberopas:

moripa Lagopus lagopus scotica – Brittiska öarna
Lagopus lagopus variegata – kustnära Norge på öar utanför Trondheimfjorden
nordeuropeisk dalripa^[6] Lagopus lagopus lagopus – Skandinavien och norra Ryssland
Lagopus lagopus rossica – Baltikum till centrala Ryssland
Lagopus lagopus birulai – Nysibiriska öarna
Lagopus lagopus koreni – Sibirien till Kamtjatkahalvön
Lagopus lagopus kamtschatkensis – Kamtjatkahalvön och Kurilerna
Lagopus lagopus maior – stäpp i sydvästra Sibirien och norra Kazakstan
Lagopus lagopus brevirostris – bergskedjorna Altaj och Sayan
Lagopus lagopus kozlowae – västra Mongoliet (bergskedjorna Tanmu-Ola, Khangai och Kentei)
Lagopus lagopus sserebrowsky – östra Sibirien från Bajkalsjön till Ochotska havet och bergsområdet Sichote Alin
Lagopus lagopus okadai – Sachalin
Lagopus lagopus muriei – östra Aleuterna och Kodiakön
Lagopus lagopus alexandrae – Alaskahalvön till nordvästra British Columbia
Lagopus lagopus alascensis – Alaska
Lagopus lagopus leucoptera – arktiska öar i norra Kanada och angränsande fastland till södra Baffinön
Lagopus lagopus alba – tundra i norra Yukon och centrala British Columbia till Gulf of St. Lawrence
Lagopus lagopus ungavus – norra Quebec och norra Labrador
Lagopus lagopus alleni – Newfoundland

Vissa urskiljer även underarten hibernica på Yttre Hebriderna i västra Skottland och på Irland.^[7]

Moripa urskiljs sedan 2024 som egen art av IOC baserat på skillnader i fjäderdräkt och genetiska skillnader.^[8]

Släktskap

Riporna placerades tidigare tillsammans med järpar, orrar, präriehöns och tjädrar i den egna familjen skogshöns (Tetraonidae). Genetiska studier visar dock att de utgör en del av familjen Phasianidae.^[9]^[10] Där utgör de en klad närmast släkt med kalkoner (Meleagris) och dessa två tillsammans med koklassfasan (Pucrasia macrolopha).^[9] Riporna utgör en systergrupp till en klad bestående av orrar, tjädrar, östasiatiska arten amurjärpe (Falcipennis) och nordamerikanska granjärpe (Canachites).^[9]

Förekomst i Sverige

Beståndet av dalripa i Sverige tillhör nominatformen L. l. lagopus. Den är vanligt förekommande i de svenska fjällen och uppehåller sig där huvudsakligen på de lägre sluttningarna, helst bland vide och björk. Den förekommer från norska gränsen i väster ut till skärgårdarna i öster. Sin sydgräns har den i Dalarna, Värmland, Västmanland och norra Hälsingland.

Från 1861, och under en period framåt, introducerades moripa i Halland, Östergötland och Öland. Den kan så sent som på 1950-talet ha förekommit som häckfågel i Lindome i norra Halland.^[11]

Ekologi

Föda

Dalripan är huvudsakligen växtätare, men de uppväxande ungarna kan också äta insekter.

Häckning

Honan lägger i genomsnitt sex till elva ägg men det finns observationer på kullar av 17 ägg.^[12] Äggen är rostgula med stora svartbruna fläckar. Boet byggs direkt på marken. Äggen ruvas av honan i 19 till 25 dygn medan tuppen finns i närheten och håller vakt.^[13] De lägger en kull om året.^[12] och båda föräldrar tar hand om ungarna tills de är kapabla att ta hand om sig själva.^[12] Kycklingarnas vingar växter till sig snabbt och redan efter åtta till tio dagar så kan de hjälpligt ta till vingar.^[13]

Dalripan och människan

Status och hot

Dalripan har ett väldigt stort utbredningsområde och den globala populationen är stor.^[1] Dock är utvecklingstrenden negativ, men förmodligen främst lokalt vilket bedöms som en effekt av för högt jakttryck. Utbredningsområdet i vissa områden, exempelvis på Balkan minskar vilket kan vara en effekt av klimatförändringar.^[1] Sammantaget bedöms inte arten vara hotad och IUCN kategoriserar den därför som livskraftig (LC).^[1]

Den globala populationen uppskattas till cirka 40 000 000 individer. Det europeiska beståndet, som utgör ungefär 15 % av världspopulationen, uppskattas bestå av 1 010 000–2 150 000 par, vilket motsvarar 2 020 000–4 310 000 adulta individer.^[1]

Status i Sverige

Dalripan minskar i Sverige, både i utbredningsområde och antal. De senaste tolv åren har beståndet minskat med hela 50–70 %. ArtDatabanken konstaterar dock att den varierar kraftigt i antal och att denna sentina minskning tros ha slumpmässiga orsaker.^[14]

Namn

Det vetenskapliga namnet Lagopus kommer av de grekiska orden för hare och fot och anspelar på dess fjäderklädda ben. Äldre namn: skogsripa^[15]^[16]

Som jaktvilt

Huvudartikel: Ripjakt

I Norden jagas dalripa främst under förhösten (slutet av augusti till början av oktober). Jakten bedrivs främst med stående fågelhundar som till exempel pointer och vorsteh, men även stötande hundar som engelsk springer spaniel används. I Skottland jagas moripa förutom med fågelhundar även med klappjakt (drevjakt).

I kulturen

Dalripan är Alaskas delstatsfågel.

Se även

Fjällripa

Referenser

Noter

^ [a b c d e] BirdLife International 2016 Lagopus lagopus . Från: IUCN 2017. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2017.3. Läst 16 december 2017.
^ Jari Valkama (2019). ”Finsk rödlistning av dalripa – Lagopus lagopus” (på svenska/finska). Finlands Artdatacenter. https://laji.fi/sv/taxon/MX.26921. Läst 22 mars 2022.
^ [a b] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 48-49. ISBN 978-91-7424-039-9
^ [a b] Alexander Hellquist (2007) Det hänger på fjädrarna, Roadrunner, nr.3, 2007, sid:41
^ Willow Ptarmigan - BirdLife International (2006) Species factsheet: Lagopus lagopus. Läst 20060924.
^ ’’Sverigelistan med underarter’’, BirdLife Sverige, läst 2024-02-18
^ de Juana, E., Kirwan, G.M. & Garcia, E.F.J. (2019). Willow Grouse (Lagopus lagopus). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/53323 30 november 2019).
^ Kozma R, P Rödin-Mörch & J Höglund. 2019. Genomic regions of speciation and adaption among three species of grouse. Scientific Reports 812 (2019).
^ [a b c] Kimball RT, PA Hosner & EL Braun. 2021. A phylogenomic supermatrix of Galliformes (Landfowl) reveals biased branch lengths. Molecular Phylogenetics and Evolution. 158:107091.
^ Kimball, R.T., and E.L. Braun (2008), A multigene phylogeny of Galliformes supports a single origin of erectile ability in non-feathered facial traits, J. Avian Biol. 39, 438-445.
^ Rune Bollvik, Carl Oldertz (1960) Fridlysning av djur, I: Fridlyst, sid: 154, Rabén & Sjögren Stockholm
^ [a b c] Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
^ [a b] Wahlberg,T. (1993). Kunskapen om fåglar: Alla häckande arter i Sverige (första upplagan). Stockholm: Rabén & Sjögren. sid. 126-127. ISBN 91-29-61772-3
^ Artfakta om dalripa, ArtDatabanken.
^ Djurordlistan
^ Viltfakta Arkiverad 27 november 2013 hämtat från the Wayback Machine.

Tryckta källor

Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 102-103. ISBN 91-34-51038-9
Wahlberg,T. (1993). Kunskapen om fåglar: Alla häckande arter i Sverige (första upplagan). Stockholm: Rabén & Sjögren. sid. 126-127. ISBN 91-29-61772-3

Externa länkar

Sveriges Radio: P2-fågeln Dalripa
Svenska jägareförbundet
Wikimedia Commons har media som rör dalripa.
Bilder & media
Wiktionary har ett uppslag om dalripa.
Ordbok
Artportalen: Dagens fynd – senaste observationerna – bilder

[IUCN-1] [a b c d e] BirdLife International 2016 Lagopus lagopus . Från: IUCN 2017. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2017.3. Läst 16 december 2017.

[ADBfi-2] Jari Valkama (2019). ”Finsk rödlistning av dalripa – Lagopus lagopus” (på svenska/finska). Finlands Artdatacenter. https://laji.fi/sv/taxon/MX.26921. Läst 22 mars 2022.

[Fågelguiden-3] [a b] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 48-49. ISBN 978-91-7424-039-9

[Hellquist-4] [a b] Alexander Hellquist (2007) Det hänger på fjädrarna, Roadrunner, nr.3, 2007, sid:41

[5] Willow Ptarmigan - BirdLife International (2006) Species factsheet: Lagopus lagopus. Läst 20060924.

[Sverigelistan-6] ’’Sverigelistan med underarter’’, BirdLife Sverige, läst 2024-02-18

[7] Juana, E., Kirwan, G.M. & Garcia, E.F.J. (2019). Willow Grouse (Lagopus lagopus). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/53323 30 november 2019).

[8] Kozma R, P Rödin-Mörch & J Höglund. 2019. Genomic regions of speciation and adaption among three species of grouse. Scientific Reports 812 (2019).

[Kimball2021-9] [a b c] Kimball RT, PA Hosner & EL Braun. 2021. A phylogenomic supermatrix of Galliformes (Landfowl) reveals biased branch lengths. Molecular Phylogenetics and Evolution. 158:107091.

[10] Kimball, R.T., and E.L. Braun (2008), A multigene phylogeny of Galliformes supports a single origin of erectile ability in non-feathered facial traits, J. Avian Biol. 39, 438-445.

[11] Rune Bollvik, Carl Oldertz (1960) Fridlysning av djur, I: Fridlyst, sid: 154, Rabén & Sjögren Stockholm

[Larsson-12] [a b c] Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom

[wahlberg-13] [a b] Wahlberg,T. (1993). Kunskapen om fåglar: Alla häckande arter i Sverige (första upplagan). Stockholm: Rabén & Sjögren. sid. 126-127. ISBN 91-29-61772-3

[artfakta-14] Artfakta om dalripa, ArtDatabanken.

[15] Djurordlistan

[16] Viltfakta Arkiverad 27 november 2013 hämtat från the Wayback Machine.

[1]