Baal

Baal ('herre') är i syrisk-fenicisk mytologi en storm- och fruktbarhetsgud, son till El.

Baal dyrkades av de semitiska folken i Syrien och i Kanaans land under forntiden. Dyrkan av Baal fördes även till det forntida Egypten av hyksos, och till Karthago av fenicierna.^[1]

I mytologin går Baal, här vanligtvis identifierad med Hadad, segrande ur en långvarig konflikt med havsguden Yam, och blir gudarnas herre (den så kallade Baal-cykeln). Baal kunde även ses som en manifestation av solen. En gudinnetitel, Baalat ("härskarinna") utgör motpart till Baal, men det fanns flera gudinnor som bar denna titel, bland annat Baalat Gebal, även känd som Baaltis (som senare skulle utvecklas till gudinnan Atargatis).

Baal omnämns i Bibeln som sinnebilden av en falsk gud och en konkurrent till Jahve hos folket. En stark konfrontation skildras i berättelsen om Elia och Baalsprofeterna där profeten Elia utmanar Baals profeter på Karmelberget. Elia, som representant för Jahves tillbedjare, å ena sidan och Baals profeter å andra sidan skall resa varsitt altare och be sin respektive gud att själv antända sitt offer. I berättelsen dansar och sargar sig Baals profeter förgäves, medan Elias altare antänds av eld från himlen när han ber om det. Berättelsen återfinns i Första Kungaboken kapitel 18.