| dbo:abstract
|
- Charlotta von Liewen (12 October 1683 – 10 January 1735) was a politically active Swedish countess. She was married to riksråd count Gustaf Bonde (1682–1764) and a collaborated with France. She was the daughter of Bernhard von Liewen and Sigrid Oxenstierna af Croneborg and in 1708 married count Gustaf Bonde (1682-1764). As maid of honor to Princess Hedvig Sophia of Sweden in 1708, she was a part of the group at court who attempted to exile the influential Juliana Schierberg. Charlotta von Liewen is described as a person with a great informal power position within Swedish politics. She is known to have played a part in the traitor process against Georg Heinrich von Görtz and count in 1718. They were both loyalists of the Holstein Party, as was her. Charlotta von Liewen managed to arrange a meeting between Dernath, who was supposed to be imprisoned, and Dankwardt, one of the commission's members. Dankwardt refused to accept bribes from Dernath. Charlotta von Liewen then had queen Ulrika Eleonora of Sweden fire Dankwardt, after which Dernath was freed. Charlotta von Liewen is also confirmed to have been an agent of the French ambassador, Charles Louis de Biaudos de Casteja, who was known for his network of agents during his tenure in Sweden, especially female ones, such as Margareta Gyllenstierna and Hedvig Catharina Lillie. Casteja reported that France could use her influence over her spouse by feeding her ambitions for his career. In 1731, Casteja aided her in acquiring an advancement for her spouse, her son, who was in French service, was appointed capten for the French regiment Comte de Saxe and she herself was given a pair of diamond earrings by order of Louis XV of France. She was not the only woman in Sweden to collaborate as an agent for France, but the dealings between Lieven and Casteja was more clearly documented than most. After her death, the French ambassador reported that Bonde could no longer be expected to act for French interests, for although his next spouse also acquired influence over his policy, she was no friend of France. (en)
- Charlotta von Liewen född 1683, död 1735, var en svensk grevinna som var politiskt aktiv inom frihetstidens partiväsen genom sin man, rikskanslirådet greve Gustaf Bonde. Hon var en av den franska statens kontaktpersoner inom svensk politik. Hon var dotter till Bernhard von Liewen och Sigrid Oxenstierna af Croneborg och gift 1708 med greve Gustaf Bonde. Hon var hovfröken hos Hedvig Sofia av Sverige. Som hovfröken var hon 1708 medagerande i ett misslyckat försök att avsätta Hedvig Sofias favorit Juliana Schierberg. Charlotta von Liewen spelade år 1718 en roll i rättegången mot Görtz och hans medanklagade greve Gerhard von Dernath, vilka båda tillhörde det så kallade holsteinska partiet under striden om vem som skulle ärva tronen. Hennes bror var kammarherre hos hertigen av Holstein och hon tillhörde samma parti. Då landshövding Dankwardt fick en utslagsgivande roll i kommissionen, inbjöds han av Charlotta von Liewen, som sammanförde honom med Dernath, vilken då av någon anledning befann sig utanför fängelset, trots att han då var fängslad. Dernath bad Dankwardt om nåd, men denna lovade endast en opartisk bedömning, utan böner och mutor. Kort därpå utverkade Charlotta von Liewen att Dankwardt avskedades av drottning Ulrika Eleonora, och Dernath blev därmed fri. Charlotta von Liewen förekommer ofta i den franske ambassadören Charles Louis de Biaudos de Castejas depescher som Frankrikes kontaktperson. Casteja bedömde i korrespondens att hon hade stort inflytande inom svensk politik och att Frankrike kunde använda hennes inflytande över hennes man och hennes ambitioner för honom genom att understödja hennes ambitioner, och it utbyte få henne att använda sitt inflytande för att gynna franska intressen. Efter riksdagen 1731 lyckas von Liewen och Casteja få maken utnämnd till kansliråd och Charlotta von Liewen anlitades därefter för att främja Frankrikes intressen i Sverige genom att påverka maken. Hennes son utnämndes i Paris till kapten för regementet Comte de Saxe medan hon själv på order av Ludvig XV av Frankrike mottog ett par diamantörhängen som ersättning. Hon ansågs hantera sin ekonomi dåligt, vilket fick kritik eftersom det ansågs påverka makens karriär negativt. Frankrikes nästa ambassadör, ambassadör, Louis de Cardavac d’Havrincourt, konstaterade efter hennes död att maken hade blivit svår att påverka, och att även om hans nya hustru hade inflytande över honom, hade hon antifranska sympatier. (sv)
|
