La clandestina Quotes

“Hur många fragment av onödiga kunskaper finns det egentligen i en människa som har nått femtionio år? Och kanske är de inte alldeles onödiga? Kanske är det av fragmenten som man i grund och botten består? Passioner, känslor, längtan, ja till och med hat kommer och går. Det är fragmenten som blir kvar och som lever sitt myllrande liv, ungefär som myrorna i myrstacken. Valmiki, den store hinduiske asketen och mystikern, satt stilla så länge att myrorna byggde en stack kring honom. "Valmiki" betyder, som alla förstår, "myrstack" på sanskrit.”
― Lars Gustafsson, La clandestina

“Att språngvis och på ett fullständigt oförutsägbart sätt kasta sig från den ena meningslösa kunskapen till den andra. Ur tanke i tanke. Det var av sådana mängder av näst intill oanvändbara tankar, av ett sammelsurium av fullständigt meningslösa kunskaper som en människa bestod. Kanske var det av sådana fragment som verkligheten bestod? I politiska kampanjer i televisionen brukade man kalla det för sound bites. De korta effektiva raderna som lyste till, som för ett ögonblick fångade det sällsyntaste och värdefullaste som fanns: de andra människornas fulla uppmärksamhet. Det mänskliga medvetandet var i själva verket inte alls så olikt televisionen. Hade det inte, precis som televisionen, en massa kanaler som man hela tiden hoppade mellan? Och bestod det inte av en ständig, aldrig riktigt vilande ström av fragment, ibland som de där meningslösa kunskaperna, ibland som ett plötsligt smärtsamt barndomsminne, ibland bara en smygande ängslan. Och på ett och annat ställe i denna ström kunde det blänka till. En snabb liten fisk. En sound bite.”
― Lars Gustafsson, La clandestina

“Det andra var detta att raka sig. Samma tråkiga procedur, dag ut och dag in, år efter år.
Han brukade skjuta upp det i det längsta. Till exempel genom att stå mycket länge i duschen med en smal stråle av mycket hett vatten över hjässan och bara tänka ut bilder; den ena efter den andra i en aldrig sinande rad. Några av dessa bilder var så anständiga och prydliga att man hade kunnat visa dem för andra människor: fotbollsspelare mot grönt gräs och en bakgrund av ett uppdykande åskväder. Några andra var starkt sexuella och några alldeles monstruösa. Men denna flod av bilder — man hade kunnat måla dem — var ett sätt att övergå från nattens, det vill säga drömmens, privata verklighet till det offentliga rum som man delar med alla de andra. Och så vaga, så sällsamma och på olika sätt förbjudna var några av dessa bilder, att han aldrig hade kunnat föra dem med sig från den ena världen in i den andra.
Plågsammare då att raka sig. Eller kanske det var detta ansikte som framträdde ur spegelns imma.”
― Lars Gustafsson, La clandestina

“Hon lärde sig kort sagt otroligt snabbt hur han ville ha det. En människa med sådan känslighet för andras önskningar hade under andra förhållanden lätt kunnat bli politiker, Eller kanske art director i en byrå. Dick hade sett alldeles för mycket av livet för att tro att de som hade ett fint yrke var de som var speciellt lämpade för det. Ofta var det tvärtom. Vad människor dög till visade sig bara i långa loppet. Eller i något mycket unikt ögonblick, som var just deras och ingen annans.”
― Lars Gustafsson, La clandestina

“Så egendomligt overklig denna våning redan hade blivit! Det var inte en våning där någon bodde, utan en bild av en våning där någon hade bott. Precis som Goethehuset i Weimar eller August Strindbergs arbetsrum på Drottninggatan. En våning kunde bli en bild av sig själv när den inte längre var befolkad.
Den var densamma som förut. Men den hade stelnat till bild.”
― Lars Gustafsson, La clandestina

“Om det var något som Dick verkligen avskydde, var det detta som brukade kallas "psykologi". Hela det fåniga och inte så litet aggressiva anspråket att förstå de andra. På ett särskilt, finare sätt. Ta kontroll över dem, genom att säga sig ha en större kunskap om människor än de själva hade.”
― Lars Gustafsson, La clandestina